Din röst kan läka alla sår.
Ditt leende gör mig lycklig.
Dina läppar är gjorda för mina.
Med min hand i din är vi oslagbara. Vi kan korsa hav och flytta berg.
Med min hand i din är jag trygg.

Vårt liv är som en blomma. En blomma börgar som ett frö. Det behöver sol och vatten för att bli en stor blomma som är unik.
Tänk dig att du är fröet och solen är kärlek och vattnet är din vän. Du kan inte bli något unikt om du inte får kärlek eller har en kompis. Ser du någon som inte får kärlek eller har någon kompis tänk då på detta. Hen kanske aldrig kommer att bli något unikt. Hen kanske inte mår bra och kommer aldrig att ha orka att bli något unikt utan vissnar och dör.

Det är ingen som förstår när tårarna bara rinner. Det är ingen som förstår när hjärtat bara brinner. Ingen som för står när världen försvinner. Allt blir svart och det känns som att livet går sönder. Fyld utav Lönngren går jag tom på en väg som aldrig någonsin vill ta slut jag bara går och går...

Som en stjärna i skyn kan jag falla mot marken. Det är då jag behöver någon som fångar mig. Men det är det ingen som gör. Det är ingen som står vid min sida när allt är svårt. Ingen som drar mig ut i ljuset när jag har fastnat i mörkret. Alla tror att allt är bra men titta på min insida, där är allt mörkt och kallt. Det enda lilla ljus där inne är hoppet om att jag snart ska få slippa lida. Ni kanske ser mig le men det är på klistrat och kommer nog aldrig bli äkta igen.

Tänk om jag hade gått i väg.
Utan att säga något. Hade du blivit mindre ledsen då?
Tänk om jag aldrig mer sa hej till dig. Skulle du gilla mig mer då?
Tänk om jag aldrig svarade på dina sms. Skulle du skriva mer då?
Tänk om mitt liv va svårare. Hade du brytt dig mer då?
Tänk om jag inte va mig själv. Hade du tittat på mig då?
Tänk om jag var normal. Hade du någonsin älskat mig då?
Tänk om jag sa att jag älskade dig igen och att jag ville det skulle bli vi igen. Hade du sagt ja då?